När jag skulle gå hem från skolan vid 21.15 ser jag en gubbe på andra sidan gatan som vinkar med båda armarna och ropar något. Jag tar ur hörlurarna.


Jag: ...Va?
Gubben (fortsätter vinka med båda armarna): HEJHEEEEEJ!!!
Jag: Hejhej!
Gubben: Ska du hänga med in en stund?
Tystnad
Jag: Eh... ne... jag tror inte det.


Sedan börjar jag asgarva och skyndar mig fort där ifrån.


Så jävla roligt!!!


Bilden har inget med inlägget att göra.

Min första kärlek... Åh, haha, det var Joel. Vi träffades på gymnasiet fast hade pratat innan dess. Han skrev till mig på communityn helgon.se på sommaren mellan 9an och 1an på gymnasiet pga. Att han tyckte att jag hade schysst musiksmak. Då visste vi inte att vi skulle börja i samma klass. Han hade inga bilder på sig själv, utan bara massa bilder på random personer i sitt fotogalleri som han kallade för ”Adde”. Jag och min vän Pico (som också skulle börja i samma klass) kallade honom för ”Cancerboy” eftersom han hade en bild på en kille som hade överlevt leukemi. Så jävla hemskt att skoja om det.

I alla fall, senare kom det fram att vi hade valt samma gymnasieprogram (estet bild). Jag kom dock inte in på den skolan jag hade valt men folk hoppade av så jag fick börja där efter 3 veckor. Det var första gången jag träffade Joel. Det var en torsdag den 10 september 2004. Han kom gående upp för Karolinska skolans trappor på morgonen med trötta och släpande steg. Hans hår gjorde att han såg ut som om han precis hade vaknat. Inte äckligt eller så. Det vara var, precis som han. Han hade inte direkt någon stark karisma på det där idealiska sättet att folk lade märke till honom. Men jag gjorde det. De där tomma och trötta ögonen var ändå så fulla av något. Det såg jag.

Det låter som att jag försöker romatisera det hela nu. Men jag kände verkligen så. Jag kände inte den här killen och jag visste inte direkt något om honom, förutom att vi gillade samma musik då. Men ändå kunde jag känna att jag tyckte om honom. Jag hade aldrig intresserat mig för killar innan. Jag hade väl försökt lite sådär bara för att man skulle, men jag ansåg inte att det var så intressant egentligen.

Han kom fram till mig och Pico och berättade att han hade piercat sig själv kvällen innan. Han hade hällt i sig en vodkaflaska för att han inte skulle känna av smärtan. Sedan hade vi bildlektion och vi skulle måla av våra skor. Efter lektionen frågade Joel om det gick bra och jag svarade ”ja”. Sedan var det inte så mycket mer med det.

På kvällen var det ”Karro-fest”. Vi köpte lite langarvodka av någon i Vivalla. Vi hade inte tänkt att gå på Karro-festen men vi skulle dricka ändå. Det var jag, Pico, Matilda, Joel och hans kompis Niklas. Vi hängde runt lite ute. Det var ju fortfarande varmt på kvällen. Vid klockan 12 ville Pico, Matilda och Niklas dra hem. Då sa Joel ”natten är ung” så vi fortfatte driva runt från 12 på natten till 6 på morgonen och pratade om ALLT utan att det kändes konstigt. Som det kan göra med främlingar. Det kändes som om vi hade känt varandra hela livet. Som om vi var tvillingar och skiljts åt vid födseln och att vi träffades igen. Han var en så intressant och intelligent människa. Jag kände på något sätt att vi hörde ihop. Det är jättesvårt att förklara. Har ni känt så nångång? Att ni känner er så jävla otrygga och att ni inte hör till den här världen för att ni är så olika alla andra, och så träffar ni någon som känns som sig själv fast i egen person. Jag har väldigt svårt med det.

När det började bli morgon vid 4-5 blev det kallt och Joel föreslog att vi skulle lägga oss i varsin buske på Birgittaskolan. Det gjorde vi, för att sedan förflytta oss till en sån där bänk med ett bord i mitten av båda sittplatserna. Vi la oss på varsin sida och fortsatte prata om allt medans vi turades om att dricka direkt ur langarvodkan. Joel frågade om jag frös. Det gjorde jag. Då tog han min hand.

När klockan var runt 6 på morgonen och det började ljusna bestämde vi oss för att åka hem och sova. Han gav mig sin ena vante och vi kramade varandra hej då för att sedan cykla åt varsitt håll.

Efter den stunden var det bara vi. Jag vet inte när vi blev tillsammans, vi bara blev det. Sedan var vi tillsammans fram till den 1/11-06. Så i nästan 2½ år kan man säga.

Några dagar senare frågade Joel om jag ville träffas nån dag och se på filmen Napoleon dynamite. Han visste att jag älskade den filmen. Det var gulligt att han frågade det, tycker jag. Men det blev aldrig av. Både han och jag träffade en ny respektive ganska snabbt. Jag vet inte varför det blev så. Då blev vi osams och pratade inte med varandra på ett halvår. Varje gång vi gick förbi varandra kollade vi bara rakt fram som om vi inte såg den andra. Skittöntigt! Och tråkigt. Vi hade träffats varje dag i nästan 2½ års tid och sen kunde vi inte ens prata med varandra.

Den 17onde maj -08 fylle Joel 19 år. Då skickade jag ett sms till honom där jag gratulerade honom. Efter det blev vi vänner igen.

Jag är verkligen så himla glad att jag har fått chansen att träffa och lära känna Joel. Vi har varit med om så mycket. Både bra och dåliga saker. Han är en av de mest intelligenta och allmänbildade människor jag har träffat. Jag har absolut inte de känslorna längre att jag skulle vara kär i honom. Men jag bryr mig otroligt mycket om honom och villl att han ska ha det bra och att det ska gå bra för honom. Jag blir alltid så stolt när jag hör att det går bra för honom med hans musik och konst. Han är en väldigt duktig konstnär.

Det var ganska längesedan han flyttade från örebro. Nu bor han i Stockholm och vi hörs inte av så mycket. Det är tråkigt. Men varje gång han kommer till Örebro och hälsar på så har vi som tradition att JAG ska bjuda HONOM på kinamat. Gissa vem som kommit på den traditionen... :)

Det finns inte många människor som lämnar så starkt intryck på mig. Men Joel har gjort det. Han var min bästa vän och första pojkvän i 2½ år och jag kände att vi hörde ihop. Jag vill alltid att han ska vara en del av mig. Och jag vet att han på ett eller annat sätt alltid kommer att vara det. Det är speciellt och jag är glad att jag har fått vara med om det.


Joels Blogg som handlar om hans konst.




Jag och Joel på arvikafestivalen 2005 när vi var 16 och 17 år. Vi brukade köra på startrecksymbolen med händerna, men det gick tydligen inte så bra för mig där.


HAHAHA!

Joel 2010.

Första frågan. VARNING extremt långt inlägg!



Jag heter Jenny och jag kallas nästan aldrig för jempan. Bara av Amanda och Elena eller när någon vill vara lite rolig. Jag är 22 år men fyller 23 om ett halvår. Jag bor i Örebro. Jag är vegetarian sen 20½ år tillbaka och jag undrar inte hur kött smakar (brukar få frågan).

Jag jobbar extra på en stormarknad sedan 3 år tillbaka, som jag inte tänker nämna namnet på, av anledningen att det kan vara dumt av flera orsaker. För ett halvår sedan började jag plugga på Örebro konstskola. Det är bland det bästa jag har gjort i mitt liv. Konst är mitt största intresse och har alltid varit det. Det är både så himla roligt och har hjälpt mig som person väldigt mycket. Jag såg att det kommer en rubrik senare som ska handla om mina intressen så får nog gå in mer på det då.

Jag är nästan alltid jätteglad och sprallig. Om jag inte är jätteledsen eller jättearg. Jag är ganska obalancerad i mitt humör och har svårt att befinna mig på en neutral nivå. Det är antingen eller för mig. Nu kanske ni tror att jag skulle vara manodepressiv eller ha Borderline men så är det INTE.

Folk brukar uppfatta mig som lite konstig. Det är jag väl på både gott och ont. Det har hänt vid ett X antal tillfällen att främmande människor kommit fram och frågat om jag tagit tjack eller extacy. De känns som att de inte tror mig när jag säger nej. Jag har aldrig gjort det. Jag kan bara bli överenergisk, prata supersnabbt och mycket ändå.

När jag var liten hatade jag att vara konstig. Jag kände ofta att jag inte passade in. Jag ville ha och vara allt som alla andra var. Det hände ibland att jag skitade ner mina kläder mamma plockade fram åt mig om det var några kläder som liknade de andra skolbarnens (förlåt mamma, du kommer antagligen läsa detta).

Men jag är i alla fall ingen grå och medioker människa. Det gillar jag. Men ibland kan det bara kännas jobbigt att ha den där känslan att man inte passar in. Trots att man är i ett rum med människor, pratar och har trevligt så kan känslan av att man inte hör till komma, utan att man kan svara på varför. Jag tror det är därför jag drar mig till sådana människor. Jag tror att man ibland kan känna av sånt om det är någon av ens egen sort, utan att ens ha lärt känna personen. Det kommer fram senare. Det är en sådan känsla om en människa som får mig att vilja lära känna den på riktigt. Om jag tittar tillbaka är det t.ex. nästan bara sådana killar som jag har dragit mig till. Jag har aldrig blivit intresserad av någon endast för dens utséende. Det är så jävla ointressant. Ibland kan man bara känna hur man hör ihop.

Jag pratar exremt mycket när jag väl kommit igång och kan nog uppfattas som väldigt social (och jobbig!) men ändå är jag sjukt enstörig av mig. Allra bäst mår jag när jag får vara för mig själv. Jag gillar att jag är en självgående människa trots att det har varit dåligt för mig när det gäller relationer på alla olika plan med andra människor. Men jag jobbar på det.

Mina bästa sidor är att jag är rolig, bra på att peppa och smitta av mitt betéende på andra (bara bra när jag är på gott humör då), reflekterande, kreativ och fantasifull, spontan och impulsiv, omtänksam, är mig själv, dömer inte andra människor, skrattar väldigt mycket, passionerad för det jag tror på, har drömmar, gullig, lojal, genuin, positiv, charmig och intelligent. Och bara för att jag har koncentrationssvårigheter, är glömsk, svårt att hålla reda på saker, häver ur mig saker på ett impulsivt sätt så finns det vissa människor som tror att det skulle ha något med intelligens att göra. Det har det inte. När jag var hos min psykolog gjorde jag olika tester där jag fick väldigt ojämnt resultat. Jag fick väldigt lågt på det som hade med minne, impulsivitet och att hålla reda på saker att göra. Men jag fick extremt högt på alla tester som mäter iq och allmänbildning. HAH! Och ja, det är nämnvärt.

Mina dåliga sidor är att jag har humörsvängningar och har svårt att reglera mina känslor, är impulsiv (det är en dålig egenskap också), vet inte var gränsen går, blir lätt nervös, har koncentrationssvårigheter, svårt att bestämma mig, reagerar på småsaker, är paranoid, vill inte göra saker jag inte ser någon mening med (kan också vara bra), perfektionist, glömsk, kan inte hålla reda på mina ägodelar, svårt att anpassa mig till andra människor, kan ofta gå folk på nerverna, svårt att varva ner, naiv, enstörig, oorganiserad, lättdistraherad, har svårt att komma igång med saker och avsluta dem, dålig självbild, skjuter ofta upp jobbiga saker, scenskräck, blir lätt uttråkad,klumpig och tar lätt sönder saker, gillar inte när folk kommer för nära inpå mig, svårt att hantera stress. Okej, det räcker med dåliga egenskaper.

Ibland hatar jag verkligen mig själv, men ibland kan jag känna att jag är helt jävla awesome och att det bästa som finns är jag.

Min bästa färg är kleinblå. Jag har haft den färgen på håret för ett par år sedan. Titta här!!!



Åh, jag blir helt nostalgisk när jag ser gamla bilder. Jag var så söt i mitt blåa hår. Detta var när jag ganska precis hade fyllt 17 år. Det är många som blir förvånade när jag nämner att jag har haft blått hår. Men här har ni bildbevis.

Som sagt, det blev långt. Men nu känner ni mig kan man säga.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Mina framtidsvisioner
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Därför bloggar jag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Mina 3 största intressen
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Fobier och saker jag måste göra
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Just ja, kan ju lika gärna ta och skapa en ny kategori då också. Hehehee